2020

Jag minns inte min första skiva jag köpte.
Många verkar göra det, som om det är något slags riktmärke vart livet och drömmen om musik började.
Det fanns en gång ett program där olika artister hade letat fram sin första skiva och annan musik som betyder mycket för dom. 
Dom satt och pratade om musiken, takterna, texterna och allt som om något nästan religiöst hade uppenbarat sig.
Nya världar öppnade sig och drömmen blev ett mål.
 
Jag har inget sådant minne, Ingen värld som öppnat sig och ingen musik som gjort mig religiös.
 
Jag älskade som yngre att hänga i musikaffärer (Då dom fortfarande fanns), kunde tillbringa timmar att bläddra bland alla konvolut, gå fram till disken och sätta på mig hörlurar för att lyssna genom skivan.
 
Jag köpte inte alltid något, Det var sällan så bra som jag trodde omslaget hade avslöjat.
Så där kunde jag hålla på.
bläddra och bläddra, hitta något, lyssna. tycka en låt vara bra, bläddra vidare och sedan lämna butiken utan någon skiva som visat vägen i det musikaliska livet.
 
Det finns inget romantiskt i hur jag valde att hålla på med musik.
Jag tyckte en gång att Bryan Adams verkade cool som spelade gitarr så jag ville också det. 
Att spela gitarr när man inte kan är inte alls coolt märkte jag. Att sitta med andra och plinka på "till paris" var verkligen inte coolt. inte ens roligt. Så gitarren stod mest i ett hörn.
Tills en dag lusten kanske blev lite större och jag tänkte att man borde kunna lära sig spela utan några noter. Det gick. Det blev roligare.
Men inga musikaliska himlar uppenbarade sig för mig.
 
Jag har ibland känt att jag inte riktigt hör hemma bland alla dom musiker som finns i världen.
Tycker inte det är så märkvärdigt som jag upplever att många tycker.
Jag har aldrig gillat att lägga tid på att repa.
Att stå på scen och sjunga och spela är ju kul, men inget speciellt märkvärdigt.
Det är fint att kunna beröra andra människor. det är skönt att kunna få ut sig saker man vill få ut men inte riktigt vet hur.
Oftast var det roligaste med att turnera att just turnera. Att stå på scenen var egentligen bara något man var tvungen att göra.
Det var ju innan och efter som det verkligen var något att ha. Möten, upplevelser, drömmar. något nytt att sedan skriva om.
 
Det kanske aldrig har varit musiken jag sökt, utan endast resan.
jag hittade kanske ingen cd som visade mig vägen för jag letade inte efter den.  Det var butiken och bläddrandet som lockade mig.
För några år sen tröttnade jag på att hålla på med musik, gitarren fick stå i ett hörn som den oftast gjorde den dagen jag var 12 och skulle börja lära mig spela. 
Fanns ingen lust att gå upp på en scen.
Hade ingen dröm att "bli någon" har nog aldrig riktigt haft det heller.
Det var inte musiken som höll igång mig, det var livet under tiden, resan, människorna.
Men när människorna runtomkring mig inte var som jag en gång haft dom, när resan redan var gjord. Då fanns inte så mycket kvar. Bara musiken. 
 
Tiden och livet går, en själv förändras och allt runt omkring lika så.
 
Mycket har hänt på dom år sen jag valde att inte spela ute lika mycket.
Jag har fortfarande ingen dröm om att leva på musik, har ingen enorm längtan som drar mig till någon scen.
Men jag saknar bergen i norr. Saknar gatorna i Östersund, saknar snapsen och pytt-i-pannan, festivalerna och alla skratt. framförallt kan jag sakna resan
 
Så det kanske är dags. Dags att göra det man ibland måste göra för att få det där.
Och om jag har något att säga så kan jag väl lika bra göra det med musik.
Jag minns inte min första skiva jag köpte men kanske kan jag göra en som någon annan kan minnas.

/ Jocke Rosendal

Läs hela inlägget »
På något sätt måste man uttrycka sig. Står man inte och skriker på gatan, besöker en psykolog eller talar med andra, så kan en blogg vara något.
Så när jag får infall och det börjar klia i fingrarna så kan det bli här som jag sätter ord på mina tankar. 

Vi ses framöver / Jocke R
Läs hela inlägget »